Torsdag 11 juni
Hej å hopp!
•·:*'""*:•.-:¦:-•*•-:¦:-•:*'''''*:• •:*'""*:•.-:¦:-•*•-:¦:-•:*'''''*:• •:*'""*:•.-:¦:-•*•-:¦:-•:*'''''*:•
Vet inte ens vad jag vill skriva idag - bara kände för att skriva lite... låter la tangenterna och fingrarna samarbeta bäst de kan - säkert 1 miljon stavfel och mellanslagfel men so what?!
Har funderat väldigt mycket på sistone hur det är att leva med ett dolt handikapp... Kan väl konstatera att det är fan inte lätt (ursäkta den dåliga franskan!).... Jag hinner oftast inte med och se att situationen håller på att glida iväg i katastrof innan den är just redan där - kaos!
Idag lärde jag mig lite nytt om mig själv och hur jag reagerar i en viss situation...
För att försöka att åskådligöra det hela skulle jag kunna ge ett påhittat exempel...
Jag har ett problem - söker upp nån som jag är rätt så övertygad om kan svaret - ställer frågan - får ett "Jag vet inte" till baka - tror att frågan missuppfattats - ställer frågan igen fast lite omformulerad - får återigen ett "Jag vet inte" svar - tror nu att peron i fråga driver med mig, men för säkerhets skull omformulerar jag frågan ytterligare en gång - nu börjar personen bli irriterad, vem vill upprepade gånger få erkänna att man inte kan?! - jag blir frustrerad över att jag inte får nåt svar, blir åsså irriterad... Ja ni ser ju... kaoset är ett faktum...
Har idag dock insett att när någon sagt 2 gånger "vet inte" eller liknande så måste jag ta en break och en funderare, inte brusa upp...
En annan sak som stör mig är detta med barn... ja jösses...
Varför måste alla människor - speciellt kvinnor - vilja ha barn, måste tycka om barn???
Idag precis som 1000 gånger förut så fick jag frågan när en kvinna kom förbi sin arbetsplats med sin 3 månaders baby(tror jag typ?!): "Visst är han söt? Visst är babisar det bästa som finns? Visst luktar de gott?"
Och jag blir arg!
Av flera skäl...
Ett: Tänk om jag vill ha barn men inte kan? Ska man då strö salt i såren?
Två: Jag kan rent fysiskt få barn - men rent mentalt så blir det en katastrof!
Tre: Jag har valt att inte föra vidare mina dåliga DNA såsom fetma, för tidig död, diabetes osv...
Fyra: Och NÄ, barn luktar illa, de låter, skriker, kräver saker och alla ser likadana ut!
Alla människor är inte stöpta i samma form - vi gör olika val, vi gillar inte alla samma blå... osv...
Tyvärr så retar denna mass-inställning och brist på förståelse för andra så till den grad att jag sa att jag hatar barn, de låter, luktar illa och jag kan inte med de om de inte är över 10 år!
Det är ju bara delvis sant... Jag tycker visst att barn har ett existensberättigande och en lite tjej i söta tofsar i håret eller en pojk med fräknar kan verkligen få mig att le... MEN jag kan inte ta ansvaret för dem... Mitt handikapp begränsar mig...
Jag tror min far hade samma diagnos som mig - det var periodvis ett helvete att växa upp med honom... Å i rättvisans namn ska jag säga att jag älskar min far ännu och han har lärt mig massor - precis som alla små flickor så dyrkade jag min far som liten... Men denna diagnos (min far odiagnostiserad!) kan döda en massa förtroende, känslor och sätta fysiska begränsningar... Skulle jag verkligen vilja utsätta ett barn för det???
•·:*'""*:•.-:¦:-•*•-:¦:-•:*'''''*:• •:*'""*:•.-:¦:-•*•-:¦:-•:*'''''*:• •:*'""*:•.-:¦:-•*•-:¦:-•:*'''''*:•
•·:*'""*:•.-:¦:-•*•-:¦:-•:*'''''*:• •:*'""*:•.-:¦:-•*•-:¦:-•:*'''''*:• •:*'""*:•.-:¦:-•*•-:¦:-•:*'''''*:•
Förlåt för en tung bit idag....
//Trollet
Börjar med lite musik som passar mitt vemod:
•·:*'""*:•.-:¦:-•*•-:¦:-•:*'''''*:• •:*'""*:•.-:¦:-•*•-:¦:-•:*'''''*:• •:*'""*:•.-:¦:-•*•-:¦:-•:*'''''*:•
Vet inte ens vad jag vill skriva idag - bara kände för att skriva lite... låter la tangenterna och fingrarna samarbeta bäst de kan - säkert 1 miljon stavfel och mellanslagfel men so what?!
Har funderat väldigt mycket på sistone hur det är att leva med ett dolt handikapp... Kan väl konstatera att det är fan inte lätt (ursäkta den dåliga franskan!).... Jag hinner oftast inte med och se att situationen håller på att glida iväg i katastrof innan den är just redan där - kaos!
Idag lärde jag mig lite nytt om mig själv och hur jag reagerar i en viss situation...
För att försöka att åskådligöra det hela skulle jag kunna ge ett påhittat exempel...
Jag har ett problem - söker upp nån som jag är rätt så övertygad om kan svaret - ställer frågan - får ett "Jag vet inte" till baka - tror att frågan missuppfattats - ställer frågan igen fast lite omformulerad - får återigen ett "Jag vet inte" svar - tror nu att peron i fråga driver med mig, men för säkerhets skull omformulerar jag frågan ytterligare en gång - nu börjar personen bli irriterad, vem vill upprepade gånger få erkänna att man inte kan?! - jag blir frustrerad över att jag inte får nåt svar, blir åsså irriterad... Ja ni ser ju... kaoset är ett faktum...
Har idag dock insett att när någon sagt 2 gånger "vet inte" eller liknande så måste jag ta en break och en funderare, inte brusa upp...
En annan sak som stör mig är detta med barn... ja jösses...
Varför måste alla människor - speciellt kvinnor - vilja ha barn, måste tycka om barn???
Idag precis som 1000 gånger förut så fick jag frågan när en kvinna kom förbi sin arbetsplats med sin 3 månaders baby(tror jag typ?!): "Visst är han söt? Visst är babisar det bästa som finns? Visst luktar de gott?"
Och jag blir arg!
Av flera skäl...
Ett: Tänk om jag vill ha barn men inte kan? Ska man då strö salt i såren?
Två: Jag kan rent fysiskt få barn - men rent mentalt så blir det en katastrof!
Tre: Jag har valt att inte föra vidare mina dåliga DNA såsom fetma, för tidig död, diabetes osv...
Fyra: Och NÄ, barn luktar illa, de låter, skriker, kräver saker och alla ser likadana ut!
Alla människor är inte stöpta i samma form - vi gör olika val, vi gillar inte alla samma blå... osv...
Tyvärr så retar denna mass-inställning och brist på förståelse för andra så till den grad att jag sa att jag hatar barn, de låter, luktar illa och jag kan inte med de om de inte är över 10 år!
Det är ju bara delvis sant... Jag tycker visst att barn har ett existensberättigande och en lite tjej i söta tofsar i håret eller en pojk med fräknar kan verkligen få mig att le... MEN jag kan inte ta ansvaret för dem... Mitt handikapp begränsar mig...
Jag tror min far hade samma diagnos som mig - det var periodvis ett helvete att växa upp med honom... Å i rättvisans namn ska jag säga att jag älskar min far ännu och han har lärt mig massor - precis som alla små flickor så dyrkade jag min far som liten... Men denna diagnos (min far odiagnostiserad!) kan döda en massa förtroende, känslor och sätta fysiska begränsningar... Skulle jag verkligen vilja utsätta ett barn för det???
•·:*'""*:•.-:¦:-•*•-:¦:-•:*'''''*:• •:*'""*:•.-:¦:-•*•-:¦:-•:*'''''*:• •:*'""*:•.-:¦:-•*•-:¦:-•:*'''''*:•
•·:*'""*:•.-:¦:-•*•-:¦:-•:*'''''*:• •:*'""*:•.-:¦:-•*•-:¦:-•:*'''''*:• •:*'""*:•.-:¦:-•*•-:¦:-•:*'''''*:•
Förlåt för en tung bit idag....
//Trollet
Kommentarer
Trackback
